Data: |
|
| L.ö.a | 8.56 m |
| Bredd | 2.84 m |
| Djupgående | 1.52 m |
| Deplacement | 3.1 ton |
| Fenköl (järn) | 1.3 ton |
| Storsegel | 14,5 m2 |
| Genua I | 30 m2 |
| Genau II | 23 m2 |
| Genau III | 16 m2 |
| Spinnaker | 65 m2 |
| LYS | 1.06 |
Compis 28 är "Ur-Compisen" och det var med denna modell som allting började. Läs
bakgrunden som Bernt Andersson beskriver längre ned på sidan. Generellt kan man
säga följande om Compis 28:
Inuti är den rymlig, bred och funktionell. Det som utmärker sig mest på Compis 28 är att
nedgångsluckan till salongen är förskjuten till styrbord. Dispositionen ger sålunda ett stort
pentry med mycket stuv för mat och porslin på babordssidan, stickkoj akteröver på
styrbordssidan och framför detta ett mindre navigationsbord.
Salongen har två längsgående soffor varav babords
kan breddas till dubbelkoj med ryggstödet. Ståhöjden är 1,80 m i salongen. Garderob
på styrbord sida och toalett på babord sida,
följt av en rymlig förpik.
Masten är genomgående för ökad säkerhet och riggen av typen masthead. Seglingsegenskaperna
är goda i det perspektivet att båten är rejält styv och klarar av en hel del vind innan man
behöver fundera på att reva, samt tar bra höjd på kryssen. Svagare vindar ger inte båten den
rätta kicken. Däcket är mycket lättarbetat med indragna vant och breda skarndäck. Sittbrunnen
är enormt stor för denna typ av båt.
Sammanfattar man ovanstående så får man en rymlig, funktionell och trygg båt för familjen.
Du hittar länkar till andra sidor om Compis 28 på länksidan
Bernt Andersson beskriver bakgrunden till Compis 28:
Historien om Compis börjar sommaren 1968. Min fru var gravid och min
finnjolle-karriär i utförsbacken. En något äldre kanot- och finnjolle-kompis, Sven
Jonasson, ringde mig
och frågade om jag ville rita honom en familjebåt. Måtten hade han
så gott som bestämt.
Den skulle vara max. 8,5 m lång för att den skulle rymmas i hans
gamla ladugård. Han hade
just byggt sig en kanadensare i plast och tyckte materialet
verkade intressant och ville
pröva något större.
Jag kände mig direkt både hedrad och intresserad. Sven hade byggt både segelkanoter och
finnjollar i trä och var erkänt duktig. Själv hade jag tidigare konstruerat några
framgångsrika segelkanoter och även byggt ett antal finnjollar. Jag är utbildad
maskiningenjör, och har
lyckats relativt bra som jolleseglare med bl. a. 2 st. NM i Finn
som främsta meriter.
Med tanke på projektets omfattning frågade jag om han inte borde skaka fram några
intresserade medhjälpare och anmälde mig själv. Det var heller inga problem att hitta
fler.
Åke Stööd och Stig Johansson, även de gamla finnjolle-seglare, behövde ingen
större
betänketid.
Sommaren gick åt att läsa båttidningar och samla material. Det fanns inte så mycket
att
jämföra med. Jag sneglade lite på Fingal, Vega och en bred fransyska från Dufor,
men ville
ju komma med något nytt. Det skulle vara en rejäl sittbrunn med rodret på
häcken och invändig ståhöjd i hela ruffen. Ruffens lutande sidor var nytt och de
nedsänkta grabb-räckena skulle
göra att ruffen inte skulle se alltför hög ut.
Denförskjutna ruffnedgången var också annorlunda.Semestern gick åt att ta fram de första
linjeritningarna och göra en liten trämodell.Steget från att ha ritat segelkanoter till
havskryssare var ju ganska stort men
inspirerande.
På höstkanten var de flesta ritningarna klara. Vi fick den stora fördelen att på
kvällar och
helger disponera en snickerilokal där vi kunde tillverka mallar mm.
När våren kom var allt
klart att monteras i Svens ladugård där bl.a. bordläggningen
skulle ske.Vi kunde då snabbt konstatera att lagårn var i alltför dåligt skick. Halmtaket
läckte, invändiga spiltor och
stöttor stod i vägen, och råttor var det gott om.
Det var ett riktigt bakslag, men Sven bestämde snabbt "vi river skiten och bygger en
ny lokal".
Sagt och gjort, men inte så enkelt som det låter. Men som den
lantbrukare han var, var
ingenting omöjligt. Han hade egen skog och också ett eget
sågverk. Vi sågade allt virke, gjöt
betong, snickrade, klädde med plåt, drog el,
isolerade och inredde ett helt nytt ändamålsenligt
varv enligt mina ritningar.
Det var många hårda dagar där Sven arbetade på heltid och vi andra
så mycket vi
kunde. Själv var jag något splittrad som nybliven pappa och fortfarande aktiv i
finnjolle, med VM på Bermuda som den verkliga utmaningen.
På hösten 1969 var lokalen klar och det verkliga arbetet kunde starta. Skrov-pluggen
bordlades
av lättslipade abachi-ribbor. Efter många timmars spacklande och slipande
kunde formarna
gjutas på senvintern 1970. Vi insåg att vi inte skulle klara att få
båten klar till den stundande sommaren om vi skulle göra allt arbete själva, så vi
körde formarna till ett närliggande varv "Väneröplast" där det första
skrovet laminerades. Själva kunde vi koncentrera oss på
däcks- roder- och köl-formar.
Den första kölen var mycket speciell. Längst ner på en gjutjärnsköl hade vi en
bly-bulb
utformad som en vinge (världens första vingköl?).
I akterkant av kölen fanns
ett trim-roder,
som via sin hjärtstock kunde regleras ovan däck. Hjärtstocken gick i en
hylsa (däcksstötta)
i akerkant det invändiga bordet.
Compis var ju först och främst avsedd som en rymlig familjebåt, men med några
mindre
justeringar i riggen kunde hon mätas in som halvtonnare, en klass som snabbt
etablerat
sig i Sverige med båtar som Scampi och Joker.
Den första riggen köpte vi från Tyskland,
och de första seglen från Gransegel.
En Faryman-diesel med hydrauldrift var något nytt och placerades under sittbrunn.
Compis blev det perfekta namnet. Tillsammans hade vi gjort något riktigt bra.
Segelmärket,
de karaktäristiska vingarna, är egentligen symbolen för fyra kapsejsade
finnjolle-seglare.
Prototypen sjösattes i början av juni 1970 och tog några dagar därefter
en meriterande
andraplats i Vänern Race, dock utan mig själv som samtidigt seglade
NM i finn.
Sporrade av framgången i Vener Race anmälde vi oss uppkäftigt till Half Ton Cup som
skulle gå i Sandhamn. Nu var det de andra tre som inte kunde ställa upp, så dit kom jag
tillsammans med ett gäng jolleseglare som aldrig tidigare suttit i samma båt, aldrig
hissat
en spinnacker eller deltagit i en havskappsegling och som tyckte lyckan var
fullständig när
vi lyckas hitta fram till Sandhamn. Konkurrenterna log i smyg när vi
till inmätningen kom med
endast en genua och en spinnacker. Detta till trots hängde vi
med riktigt bra och hade bara
vindarna varit lite mer skonsamma mot oss nybörjare hade
säkert placeringen blivit bättre.
I sista seglingen låg vi länge bland de 5-6 första
innan vi tvingades utgå.
Nu gällde det att sammanfatta säsongen och se framåt. Intresset för båten var
väckt, men
vår budget sprucken med råge. För att få pengar att gå vidare beslöt vi
att sälja prototypen.
Den såldes till Evald Månsson från Malmö för rea-priset 35 000
kr.
Erfarenheterna från första året var lite blandade. Skrovet var helt OK, men den
annorlunda
kölen ingav vissa tvivel. På platt vatten var den säkert effektiv, men när
vågorna växte fick
jag en känsla att kölen "sög". Det fina trim-rodret såg
vi aldrig någon större effekt av. Hela kölkonstruktionen var dessutom ganska dyr i
produktion, så jag fick tänka om och göra
något mindre extremt.
Masten, som på prototypen stod på däck, förlängdes och ställdes på kölen.
Hydrauldriften
fungerade hyfsat och var enkel att installera. Några konkurrenter hade
placerat motorn i
förpiken för att få bättre mät-tal inom IOR-regeln, och vi gjorde
detsamma. Något som vi
fick ångra senare. Vi ändrade designen på ruffens fönster och
gjorde några plastmoduler för
att förenkla inredningsarbetet.
Vi började hyra ut formarna till andra självbyggare, och våren 1971 sjösattes de
första "riktiga" Compisarna. Intresset för båten växte snabbt och så också
uthyrningsverksamheten. Sven
fick assistera på heltid och vi andra på kvällar och helger.
Genom gemensamma inköp av
tillbehör kunde vi pressa priser. Min egen uppgift blev att
skaffa fram den rätta utrustningen.
Jag detalj-ritade beslag, pullpits, lister, rigg mm.
Jag valde prylar och plockade ihop div.
satser till "Compis-priser".
En självbyggar-handbok växte fram där allt intressant fanns med.
Vi byggde nästan allt själva. T.o.m. master självbyggdes enligt mina skisser och
anvisningar. Man kunde få ihop en
seglingsklar Compis för 35-40 000 kr beroende
på utrustning.
1972 på våren bildade vi Compisbåtar AB. Hela året var vi fullbokade med
självbyggen. Det
byggdes en Compis var 14-de dag på Hammarö utanför Karlstad.
Höstkappseglingar brukar
vara händelserika med mycket vind. Vi var 5 Compisar som
pressade varandra i 15-17 m/s
och grov sjö. Efter en hård kryss var det dags att sätta
spinnacker. Vi hann precis få
upp ballongen då vi fick en rejäl brotch. Rodret gick
tvärt av och spinnackern sprängdes i
småbitar. Samma sak hände med ytterligare 2
Compisar. Det var
inte kul men lärorikt. Vi
kunde snart konstatera att felet kom från tillverkningen och
vid hopsättningen av roderhalvorna.
Vi lärde oss också att en Compis kan seglas utan
roder även när det blåser storm. En av
haveristerna seglade nämligen en hel natt, på
kryss, utan roder. Man skotade focken i lovart
och fick på så sätt balans i båten.
När det var dags att stagvända fick man hjälpa till med spinnacker-bommen.
1973 hade även Stockholmarna upptäckt Compis. Tvillingbröderna Nisse och Kalle
Olofsson
blev så intresserade att de köpte ett form-set och började licens-tillverka
båten hos Br. Börjesson
i Bjästad söder om Örnsköldsvik. Där hade man tidigare
enbart byggt mindre motorbåtar, de sk. Örnviks-båtarna, och nu fick man jobba med nya
kunder.
Nisse startade försäljnings-bolaget Scanmar och sålde varvsbyggda Compisar f.f.a i
Stockholmstrakten. Med bra kvalitet och rätt marknadsföring sålde man över 300 Compisar
under 5 års tid.Lika många självbyggen producerades från Compisbåtar på Hammarö under
åren 1971-79.
Compis har ju blivit känd som en mycket trygg och stryktålig båt. Med marknadens
starkaste bottenkonstruktion och kölinfästning, en stabil rigg med genomgående mast och
ett väl
utprovat roder är Compis försäkringsbolagens favorit. Det känns bra för en
konstruktör.
Men Du: kolla gärna det nedre roderfästet för säkerhets skull.
/Bernt Andersson