Jag funderade mycket på vad som skulle passa, men hade läst i en bok kallad “Testboken” att Compis (28) var en trevlig båt. Således såldes Maxin i Danmark till ett bra pris och Compis 28 nummer 118 inköptes i Kungsör. Gul och grann var hon med en rasande snygg inredning.
Sittbrunnen var ENORM och medförde vissa problem för skepparen att sitta kvar på kanten när hon lutade. Seglen var dåliga, men det löstes genom ett samtal och ett antal kronor till Kent Carlson Sails i Limhamn. Nya, ohyggligt styva, segel i dacron monterades nästa vår (1997) och fart och höjd förbättrades märkbart. Ungefär samtidigt upplevde jag också att jag började kunna “läsa” båten mera, ändra trim och njuta av att mina trimändringar hade effekt. Trimmöjligheterna var dock begränsade och genuan ännu större än på min lilla Maxi 77. Men rullgenua var en “hit”
Och sedan….gick det likadant igen! En förbättrad ekonomi gav möjlighet att köpa något riktigt häftigt. Jag hade tidigare spanat in en Compis 97 men missade att lägga ett bud i tid. På Internet hittades dock en annan Compis 97, långa samtal med ägaren följde och slutligen en lång bilresa till Linköping för att spana in Compis 97 nummer 140. Besiktningsman var Claes Nilsson som ju tidigare jobbat med Bernt Andersson med Dixie-båtarna. Inga skavanker hittades så köpet blev av.
Sedan följde två underbara år (1998 och 1999) med min C97. Hon fick nya dekorlinjer, rullsystem monterades och nya segel inköptes från Kent Carlson (som då blivit en del av North Sails). Kappseglandet fortsatte och jag kände att C97 var verkligt rolig att segla med: känslig för trim, initialvek men ändå slutstyv. Backstagen skrämde en del, men besättningen vänjde sig snabbt det virrvarr av linor som bildade rorsmans bakgrund och ibland ryggstöd. I ett anfall av nyfikenhet syddes den medföljande spinnakern om till gennaker som vi testade.
Om Compis 28 är en underbar familjebåt så är Compis 97 enligt min mening en enormt underskattad 32-fotare; oändligt roligare att segla än tex en Comfort 32. Visst saknade vi ståhöjden ibland (jag är 186 lång), men de många fördelarna övervägde. Mina barn drog sig belåtet tillbaka till akterruffen där ordningen ibland lämnade en del att önska
Under tiden hade jag varit med och dra igång Compisseglarna och hade även hand om vårt medlemsregister. En medlem hade en klart exotisk Compis som hette Compis 363. Jag läste om denna häftiga segelbåt och kände på något sätt att det HÄR var drömbåten – men hur får man tag på en båt som bara finns i 10 exemplar? Jodå, det löste sig när ägaren mailade ut till alla medlemmarna att hans C363 var till salu. I samband med detta var på tjänsteresa till Stockholm och kunde inte motså att spana in “Vadeau”, Compis 363 nummer 35 (segelnummer SWE 35). Med mig hade jag Kjell Marthinsen från Svenska Seglarförbundet som hade ägt en likadan båt tidigare.
Hemma hade jag svårt att somna; visst var hon urläcker, men finansieringen var inte sådär självklar. Det som fick mig att bestämma mig var en seglande kamrat som sa att “Du skall väl inte sitta på hemmet och ångra Dig?” Sagt o gjort, banken involverades och köpet gjordes upp! Men ett problem återstod: hur få hem henne?. Mina förra båtar hade anlänt till Lomma med trailer, men nu övertygade mina seglande vänner mig att här skulle det seglas Lidingö – Lomma!
Sagt och gjort; under Kristi Himmelfärdshelgen, i konstant motvind, seglade vi den nydöpta "Lydia" från Lidingö till Lomma på tre dygn och nio timmar.
"Nya" Lydia i sitt nya hemmavatten.
Det var en mycket intresserad kappseglingsbesättning som kom ombord på Lydia innan den första torsdagsseglingen! Öresund var “vindigt” med byar på över 20 m/s. För första gången var vi först i mål, fortfarande febrilt upptagna med att identifiera alla nya tampar och att hålla i oss (vi surfade i 14 knop på sista bogen).
Sommaren 2000 bjöd tyvärr inte på så mycket segling i semesterform, däremot rätt mycket kappsegling, med en andraplats i klassen på Saltholm Runt som bästa placering. Vi insåg efterhand att seglen var inte helt fräsch, så nytt storsegel och en ny fock beställdes av hovleverantören, Kent Carlson/North Sails Malmö. Dessa har dock inte hunnit testas än.
Hur känns det då att efter fem år, från “noll” äga en 36-fots segelbåt med LYS-tal på 1,22? Alldeles utmärkt! En gång Compisseglare, alltid Compisseglare. Om någon som läser detta har vägarna förbi Lomma så får ni gärna kontakta mig så skall jag visa upp min ögonsten!
Med Compis hälsningar
Mats Lindström
Compis 363 Lydia”, SWE-35
Tel: 040-414465
Tillbaka