Årets sista segling blir alltså att via Stockholm och Mälaren ta sig till Uppsala, ca 130 M. Tiden är pressad -
tre dagar är avsatta - så det gäller att hänga på.
Vi lämnar bojen åt sitt (vinter-)öde redan vid 6 tiden på morgonen. Solen är på väg upp men diset gör det lite rått.
Vinden är sydostlig och svag - rakt i nosen - så det blir järngenua ner mot Väddö sund och kanal. Vid passage av ÖSS
fina klubbholme Bergskär konstateras att där är tomt.
Det blir en skön dag. Solen skiner och värmer. Sprayhooden läar och vi följer höstsceneriet som passerar.
Sommarstugorna står tomma men trädgårdsmöbler är ute. Man hoppas på några dagar till innan man går i ide.
Ingrid vid rodret.
Brovakten i Älmsta är alert och öppnar omgående när han ser oss - tack för den servicen! Väddö kanal bjuder som
vanligt på lugn. Vi undrar vilka det var som grävde kanalen - ryska krigsfångar, utkallade knektar eller lokal befolkning.
Svaret finns kanske i det marinmuseum vars brygga man passerar. Motvinden består hela Björkfjärden. Gräddö tankstation
är höstlördagsstängd. Folk vid mastkranen berättar om en ICA-affär med bränsle 300 m ostvart efter vägen.
Insegling till Väddö kanal
Fortsatt motorgång efter Furusundsleden. Det mörknar och fyrarna tänds. Mörkersegling är alltid fascinerande. Vi är
ensamma i leden men möter efter ett tag Birka Princess. En snabbgående båt med två pojkar styr upp mot oss och frågar
om sin position. Jag kan peka på fyren mitt i Furusund där de kan komma i land och få skjuts hem?
Tröttheten gör sig påmind och vi navigerar ut från farleden och in mellan några öar i mörkret med hjälp av GPS och
ankrar på svaj. Mat, en stunds avkoppling och kojning. Vi ser inte ett ljus.
På morgonen är det tät dimma och kojen besöks ytterligare en timme. När sikten är 50-100 m så lämnar vi vårnatthamn
och styr försiktigt med kompass från ö till ö. Vi hör mistlurarna från fartygen i farleden. De låter mycket mycket stora
och farliga. Väl ute i farleden igen håller vi oss noggrannt långt ut på styrbordssidan.På inköpslistan för den kommande
sommaren noteras radarreflektor. Så småningom lättar dimman och vi får en skön dag till.
Vid Vaxholm möter vi "Stockholmstrafiken". Stora halvplanande båtar som drar upp hur mycket svall som helst passerar på
några meters avstånd. Allt löst rasar ner på durken. Allra värst är kanalen in till Danvikstull. Det verkar vara en sport
att dra upp så mycket svall som möjligt.
Väntan vid Danvikstull
Efter Hammarbyslussen lugnar allt ner sig. Vinden är fortfarande sydlig och vi får äntligen förlig vind upp mot Stäket.
Det nordliga landet är ockuperat av Stockholmsförorter: Nockeby, Hässelby, Kallhäll. Det södra landet är nästan helt
obebyggt så när som Drottningholm. Farleden upp mot Stäket har inga fyrar och vi styr med hjälp av McDonalds
reklamskylt i Kallhäll. Även brovakten i Stäket är alert. Vi kryper in i en vik strax norr om bron och ankrar på svaj.
Skarv angripen Ö.
Nästa dag bjuder på sydlig vind och lugn segling upp mot Sigtuna. Detta är gammal kultubyggd. Sigtuna lär ha bränts
ner redan på 1200-talet. Ekolsund passeras med hjälp av en vaken brovakt: Praktslottet i Skokloster lyser vitt i solskenet.
När vi närmar oss Skarholmen, ESK:s hemmahamn hamnar vi en grupp kappseglaande ungdomar i jollar. De ser lite
nedlåtande på oss och påpekar att "Ni har ju motor så ni kan ju hålla undan". Nästa generation seglare tar för sig. Som
vanligt möts vi av en trevlig hamnvakt hos ESK. Plats till dess att båten ska upp - inget problem.
Den sista biten är uppför Fyrisån. Strändern är kantaade av stora träd i en fantastisk höstskrud. Träden lutar sig ut över
vattnet som om de vill komma med en hälsning - vi ses nästa år igen.
Text & Bild:
Kjell Pernestål, Compis 28, Aurora
Tillbaka